lovisakrantz

Ibland tänker jag på vart allt gick fel. och nu tänker jag på varför jag ens tänker på det och inte på allt annat som är relevant till tillvaron. jag undrar om valen jag gör är rätt eller fel. jag undrar om jag kommer gå hel ur detta.

du ger mig kraft, du är det bästa jag aldrig haft och jag längtar efter dig, vi ses snart, 120 dagar <3

Idag har jag haft visning av lägenheten. Jag hoppas det inte behövs flera, så tröttsamt att knappt våga röra sig hemma. Särskilt när man har en kompis på 4 ben med hår.

Trött på skolan denna veckan, Uppgifterna hoppar fram och tillbaka och ingenting är riktigt. Samma för mina klasskompisar..

Iaf mår mini bra, hoppas jag. Men det är lugnt där inne tycker jag, inte lika mycket liv som det var för några veckor sedan, längtar efter dig <3

på något sätt känns det helt plötsligt som att allt går emot mig fast att det är tvärtom. Fast att jag har fantastiska vänner som jag vet finns där för mig på samma sätt som jag finns där för dem. Det känns på något sätt som att jag inte får det sagt som jag vill säga, jag är bara däromkring och snuddar men det rätta kommer inte ut till rätt person. Jag orkar inte vara iskall, jag vill bara känna.

Ibland kan jag bli så osäker och det gör mig så arg att någon annan kan ha ett intryck på mig och mitt välmående, om jag ändå fick skrika, skrika högt. Det här har växt i mig så länge. Till slut vet jag inte vad jag grejar med. Det är ungefär som när man säger ett och samma ord många gånger. Det låter konstigt då efter en stund. Det känns som att jag är det ordet, ordet som låter konstigt. Jag vet inte om det låter konstigt i andras öron men i mina öron låter det förskräckligt, fast att jag egentligen är lycklig.

Kanske känner man så när man är ensam och egentligen inte är en ensam människa. Jag har känt mig så lycklig, hela tiden. Ända till idag. Då det gnager i mig men jag tror att det alltid kommer gnaga i mig. Det har gnagt sedan jag var 13 år gammal. Det stannar upp när jag är mindre ensam. Om jag är med någon som tar bort tomheten i mig. Det är när jag tänker såhär som jag saknar mig själv.

 

Idag kändes det som att tankarna i huvudet blev en ända röra av massa lycklig röra. men som jag vet så far allt runt och an vet inte vad man ska göra eller vad man ska säga för att saker ska bli så bra som möjligt. men som alltid blir det ofta en sörja och man skulle gjort tvärtom

önska mig lycka till denna gången.