lovisakrantz

det känns som att det var evigheter sedan vi hördes
men så ringde du förra veckan. kände knappt igen din röst ens
du frågade hur jag mådde. jag svarade som vanligt att det var bra.
du blev arg. så jävla arg. du sa att jag var dum som
samlade allt till en klump inom mig
du sa att jag någon gång måste lära mig att prata
du kunde inte förstå vad det var som gjorde det så svårt
du pratade på i ca 20 min om hur du hade haft det
jag vet hur du har haft det, jag vet. du säger att
det är för att jag inte vill prata med just dig
det är inte sant. men jag blir liksom stum. hittar inte orden.
för du vet innerst inne att om det är någon jag skulle prata med
så är det dig, du vet det mycket väl.
jag hoppas du läser det här.
när vi hade lagt på så kände jag mig så jävla maktlös
för det värsta med hela samtalet var att allt du sa var sant.
och jag gillar inte att erkänna det.
jag känner mig som om allt hänger på mig.
att hela världen rasar om jag inte reser mig upp och tar tag i det
men när jag väl ska resa på mig så trillar jag ihop
jag slår i huvudet och det blir svårare och svårare
att resa sig upp för varje gång jag trillar
som att få en käftsmäll ungefär.
eller en kall vintervind som piskar dig i ansiktet tills du är alldeles röd
och det är dags att inte bara stå där och kolla på
och låtsas att allt är lugnt
det är dags att slå tillbaka
bella