lovisakrantz

på något sätt känns det helt plötsligt som att allt går emot mig fast att det är tvärtom. Fast att jag har fantastiska vänner som jag vet finns där för mig på samma sätt som jag finns där för dem. Det känns på något sätt som att jag inte får det sagt som jag vill säga, jag är bara däromkring och snuddar men det rätta kommer inte ut till rätt person. Jag orkar inte vara iskall, jag vill bara känna.

Ibland kan jag bli så osäker och det gör mig så arg att någon annan kan ha ett intryck på mig och mitt välmående, om jag ändå fick skrika, skrika högt. Det här har växt i mig så länge. Till slut vet jag inte vad jag grejar med. Det är ungefär som när man säger ett och samma ord många gånger. Det låter konstigt då efter en stund. Det känns som att jag är det ordet, ordet som låter konstigt. Jag vet inte om det låter konstigt i andras öron men i mina öron låter det förskräckligt, fast att jag egentligen är lycklig.

Kanske känner man så när man är ensam och egentligen inte är en ensam människa. Jag har känt mig så lycklig, hela tiden. Ända till idag. Då det gnager i mig men jag tror att det alltid kommer gnaga i mig. Det har gnagt sedan jag var 13 år gammal. Det stannar upp när jag är mindre ensam. Om jag är med någon som tar bort tomheten i mig. Det är när jag tänker såhär som jag saknar mig själv.