jag saknar någon att dela allt med
någon som är det första jag ser på morgonen
någon som säger att vi, vi klarar allt tillsammans
någon som pussar mig i pannan och säger att allt kommer bli bra
och verkligen mena det
jag saknar den där känslan att ha någon att längta efter
en person som jag vet alltid finns där med sin trygga famn
ja, trygghet alltså
den som jag ringer och berättar allt för så fort det hänt helt enkelt
för att jag är trött på det här
trött på att hela tiden se mörkret i livet
trött på att hela tiden känna osäkerheten på om man duger eller inte
allmänt trött på att hela tiden se dig och henne i huvudet
det är dags att gå vidare, vidare med någon annan
som är så mycket bättre än dig

mina ögon är så trötta så att dom gråter, kroppen är så trött så att jag knappt orkar skriva här, och min själv är så trött så den knappt orkar andas. Men ändå kan jag inte sova, jag undrar vad det är för fel på mig. jag låg i sängen i ca två timmar men inget hände. så jag satte igång hög musik och började städa min garderob, plockade undan alla vinterjackor och tog fram vår kläderna. När jag var klar blev jag nästan rädd. vart tog allt svart vägen? Jag som alltid bär det . jag som svor över att bära svart tills jag hittade något mörkare. Känns som att man måste ändra sig nu när det är vår och ljusare ute. Men jag klär inte i massa ljusa färger. mår nästan illa av det . . men en bra sak är att jag har en snäll mamma som kom och hämtade all min smutstvätt idag. i garderoben såg man inte ens golvet. det vart täckt med 1 meter högt berg av kläder. men om man ollar på alla lådor och galjar så syns det inte ena att hon tagit något. och jag använder inte ens hälften. men ändå vill jag inte slänga något, det är så mycket minnen och känslor i kläder. i alla fall enligt mig. sen har jag kläder som jag älskar men som jag aldrig skulle ta på mig när någon annan såg. då skulle alla troligtvis glo och jag hatar när folk stirrar på mig. det är bland det värsta jag vet.

jag och emma har i alla fall betsämt att vi ska på metaltown, jossan vart med på så det blir riktigt kul. hon kommer förresten till mig på fredag. underbart. minns inte ens när vi sågs senast. i juni kanske? något däromkring vart det.
Evelina, hon har visat mig en underbar låt ni borde lyssna på ! shontelle-superwoman. jag kan lyssna om och om igen och aldrig tröttnar jag! hon är så förnuftig, tshirt är en annan skön låt hon gjort.

Har suttit och lyssnat på Patrik Isaksson nu hela morgonen, du får göra som du vill. Fin låt det där, man blir så inspirerad av den på något vis. Jag börjar liksom känna en längtan igen. Efter det som får mig glad. Morgonen har jag spenderat hos farmor. Åkte ner med mamma och pappa till granngården och köpte blommor till min balkong så nu vill jag bara hem och fixa där. Men stannar ändå till måndag. Jag börjar oroa mig nu över hur kvällen kommer se ut. Hade tänkt vara med Hannah men hon ska ut så där sprack den planen. Och jag saknar Evelina så oerhört mycket, så mycket att det gör ont faktiskt, men hon ska nog vara barnvakt ser det ut som.

Usch jag känner mig som ett svart rum med massa dumma ord som inte försvinner ur mitt huvud. Jag tycker det känns som att om jag skulle dunka huvudet skulle smärtan försvinna, bara jag dunkar tillräckligt hårt. Tanken är att jag ska slå bort alla tankar som jag haft därinne så länge. Sådana tankar som jag aldrig har velat ha men som ändå ligger där och gnager som en gammal uppsats som aldrig blir gjord. Jag önskar det vore natt jämt, för på natten blir jag någon helt annan. Jag pratar, nästan med vem som helst. Inte riktigt men jag är nära. Grejen är bara att jag inte minns något på morgonen, då vet jag inte hur mycket någon vet eller vem som vet vad. Det är ett problem. Jag har testat att vara vaken och aldrig sova. Jag klarade bara 2 dygn sen kunde jag knappt röra mig, död kände jag mig. Jag gjorde det bara för att jag älskar den jag är just då. Den som kopplar bort allt man inte vill vara med om. .

På dagarna är det musiken som gäller. Det känns typ som att personerna sjunger till mig, för deras ord passar så perfekt in på mitt liv. Det är väl därför jag tycker dom är bra antar jag. och ska jag vara ärlig så orkar jag inte skriva mera, tänkte bara avsluta med något som jag alltid gör!

En liten pojke i världen ensam står,
hans hjärta är fullt av blödande sår.
Ångesten i bröstet tynger han hårt,
han vill vara lycklig, varför är det så svårt?
hans kinder är våta av salta tårar,
han vet hur mycket hårda ord sårar.
Han var en gång ett barn som ofta log,
nu är det många år sedan hans leende dog.
pojkens liv är längre ingenting värt,
Han har förlorat allt som han höll kärt.
Hans dagar är fyllda av låtsad glädje o panik,
Nätterna är fulla av gråt o kvävda skrik.
Han undrar om livet blott är ett spel,
varför måste allt kännas så fruktansvärt fel?
pojken vill ta sitt liv, men för det krävs mod,
om det bara fanns någon som han förstod!
Han vill låta sig slukas av eldens heta lågor,
ja, vad som helst för att ta död på sina plågor
Livet är ingen lättsam lek,
det är blott fyllt av ångest o svek.
Kanske går det så att pojken tar sitt liv någon dag. .

Jag kan inte sova, jag är trött men ögonen vill liksom inte slockna. Det är ganska tråkigt. ALl stress dyker upp så fort jag lägger mig i sängen. Allt kommer upp, allt i skolan jobbet och sen den gamla vanliga ramsan. Och när jag behöver mina vänner som mest sviker dom som värst. Riktiiga vänner gör inte så? Tänker inte sitta här och klaga på dom, dom dyker väl upp när allt lugnat sig hoppas jag!

Men jag tycker bara det är så tråkigt när man inte vägar stå för det man gör. Eller svika människor? Vad tjänar man på det ? Och nu pratar jag inte om det jag skrev ovan utan bara allmänt. Jag är trött på killar som är otrogna osv, jag är trött på människor som lovar att vara tysta om saker men ändå inte är det, jag är trött på människor lovar saker de inte kan hålla. Varför inte bara säga som det är. Sanningen dyker alltid upp i slut ändan och det är alltid någon som vet som i slutändan inte kan hålla tyst. För att det kryper så i fingrarna och det pirrar så i magen över att man vet något som man verkligen inte kan låta bli att berätta ? Dina vänner gillar än ju inte mindre för att man vågar vara den man är aight? Det är de dom finns till för, att stötta dig till något du inte vågar själv som du innerst inne vill. Och för att finnas där när du behöver, varför gör ni inte det då? Jag önskar att ni såg varför jag mår dåligt och när jag mår dåligt för då hade jag aldrig behövt säga något. Jag har svårt för att prata. Min teori är såhär att om man berätta för någon om sina svagheter så vet dom vad man mår dåligt av, dom vet vad man gråter över. och det är då man blir sårbar. det finns en ända person som vet om min hemlighet. och han är precis sådär, sådär som jag önskar alla ska vara du fick mig att gå igenom allt. Du gjorde liksom allt sådär enkelt som det ska vara, men en dag så hördes vi inte mera. Och jag tycker det är tråkigt och jag hoppas du vet victor I miss you like hell ! I och för sig finns det fler, men ingen som säger. och jag är rädd, så jävla rädd för att någon ska veta. Jag är rädd för att ingen ska veta. rädd för att vackna en dag och inte kunna säga något alls, utan bara trilla ihop för att jag inte orkar mer. Jag tror alla bär på hemligheter som man inte vågar berätta för någon och varför är det så egentligen. vad kan vara värre än att en mer eller mindre vet. Det är inte så farligt egentligen det är bara något dumt som fastnat där inne, i alla fall på mig.

Jag ska bygga upp en värld av ren kärlek där du och jag kan vara tillsammans För den här världen räckte inte till där tiden aldrig tar slut Vi kan stanna den, pausa den eller spola fram den, minuterna med dig tog slut så snabbt I min värld kan ingen hindra oss vi ska skapa våra egna hinder jag ska skapa en säng där vi kan sova brevid varandra jag ska skapa en tid där du och jag kan leva tillsammans En värld där jag kan få vara i dina armar min värld finns där bara du blundar blunda bara för en sekund och se hur vacker den blev jag tänker skapa en berättelse om oss jag tänker skappa en framtid för oss två Jag ska skapa en minut till dig älskling för denna tog slut det är vad jag drömmer om på riktigt, och det är något jag drömt om i flera år. Men det är något jag får drömma vidare om och jag skulle aldrig aldrig aldrig erkänna det för dig. Det skulle verkligen sabba alltingen. det är inte värt det. Jag går hellre och väntar på att någontingen händer från din sida. även om jag vet att det inte gör det, kanske om nätterna , när jag sover och inte vet att allt är en dröm, då kanske även du drömmer. Jag hoppas det. Men du har för mycket att förlora för att ens försöka. och aldrig att jag skulle sabba det för dig. För jag vet att du är lycklig, åtminstonde verkar du vara det.

Nu känner jag att jag blev för djup. och ni förstår ändå inte vad jag pratar om så det blir bara tråkigt för er. Jag har satt på te på spisen med, så jag måste kila innan det kokar över. Men det vart skönt att skriva av sig, det behöver alla så ett tips. skaffa blogg! Jag har Johanna att tacka för hon har hjälpt mig med detta! Sov gott !

Nu är jag äntligen hemma, har längtat hem sen jag åkte härifrån. Har varit hos nathalie några timmar nu precis och hälsat på min kattbebis som har börjat gå precis, otroligt söt måste jag säga. Och påskhelgen har jag spenderat med hela familjen för en gångs skull. simon och alex kom hem till torsås, det blev påskmiddag med släkt och vänner. Och kvällarna spenderades med öl o vänner. Sp jag tackar för en trevlig lång helg. Men nu ? Nu sitter jag här och inget händer. Natta skulle på fotboll som resten av befolkningen i landet troligen, gabriella är i stockholm och det är synd för henne har jag inte träffat på evigheter. Och inget kul har hänt så jag har inget intressant att skriva. Därför kan jag inte heller fördriva tiden på detta inlägget, utan det blir ännu ett sådan där onödigt inlägg.

allänt om livet är jag jag är så oerhört trött, trött på allt. och det påverkas av allt och alla så ni som tjaffsar gör inte det. utan bara låt bli. Eller prata inte med mig för jag orkar ändå inte reda ut något. för det du sysslar med kallar vi för trams. onnödiga bortförklaringar om dittan och dattan det klarar jag mig utan!

Dom sa vår kärlek var dömd att dö två vilsna själar som vi skulle aldrig
finna nån ro men ingen har känt hur du slår som jag har
Du viskar nära att det känns som att alla kan se i ditt ansikte och på din kropp
att du har blivit sårad och du vill aldrig, aldrig tillbaks dit igen
Men jag tänker inte låta vår kärlek bara försvinna som tårar i regn
dom tror dom vet men ingen vet vad vi vet

Och nu när du, nu när du har mig så förlorar du aldrig mig
Och nu när du, nu när du har mig så förlorar du aldrig mig 

Om du är Ikaros är jag Jean d´Arc historien har aldrig gett oss en chans
Och ibland så önskar jag att jag inte var en sån idiot
Kom galenskap kom svart kom blöta tankar och drömmen om ditt skratt
Vi struntar i blickar och ord bakom ryggar från dom som borde vara våra vänner
Dom säger att du är kall som is men ingen har sett hur du lyser och sprakar
när vi släcker och låser in oss och är nära

Och nu när du, nu när du har mig så förlorar du aldrig mig
Och nu när du, nu när du har mig så förlorar du aldrig mig 

Hallå
Vi måste ses snart
Börja prata mer
börja planera
prata som förut
skratta ihop
få dig lee
få dig skratta
ha någon o tänka på
få längtan
glädje igen
/ ......

med dig var allt så enkelt . .

Det handlar om att prata sönder nätter,
om att sätta på en film om och om igen
för att storyn hela tiden tappas bort bland kyssar.
Att låta abstinensen till varandra döda känslan av trötthet.
Det handlar om att älska smaken av någon annans läppar.
Om att brottas bland kuddar och att älska att förlora,
bli nedtryckt i dunet och kysst över hela kroppen.
Det handlar om att kunna kyssa bort sårigheten,
om att viska du är vacker tusen gånger varje natt
och mena det lika mycket varje gång.
Att plötsligt finna ljusglimtar i den gråaktiga världen
och att ständigt ha tusen fjärilar i magen.
Det handlar om att tappa bort sig i någons famn
och aldrig vilja hitta vägen ut,
händer som dras genom hår och fingertoppar
som smeker längs ryggraden..

jag hatar dig

varje sekund jag är med dig så får du mig att älska livet
och du får mig att aldrig vilja släppa taget,
men när du vänder ryggen om vill jag bara springa ifatt och slå ner dig
för att det är då jag påminns om ditt riktiga jag

Du ber mig att glömma, glömma allt det
som hänt, de som orsakar tårarna i mina ögon,
de som orsakar min smärta.
Du säger, glöm det, nu lämnar vi de här
bakom oss så vi kan gå vidare med våra
drömmar, vår verklighetsbild.
Vi? Du använder ordet vi, när det är
jag som går igenom det här. Du står där
bredvid som ett.
Men det här är min verkligehtsbild just nu,
kära du, det här är vad jag måste gå igenom,
vad jag måste konfontrera, och visst kan
jag bygga upp en bild av något, en bild
som inte liknar verkligeheten,
men försvinner min smärta då?